Folk som skaffar barn *unga mammor*

En tanke som slagit mig ännu hårdare nu, sedan jag gjorde min abort är hur fan tänker folk egentligen?

nu när jag går på stan ser jag gamla skolkamrater som går med magen mitt i vädret eller kommer springandes med barnvagn..

De flesta utav dem är de där som man kallade White trash, de som knarkade,knulla allt,söp jämt och inte ens har ett jobb.

Och konstigt nog är de ensamstående mammor.. Märkligt..

Man funderar även på om de ens vet vem pappan är? och vad de egentligen har för liv att ge sitt barn?

Jag tycker det är otroligt egoistiskt att skaffa barn om man inte ens har en inkomst att ge sitt barn.

"men ett barn behöver bara kärlek"

Fuck no den behöver allt, allt du kan tänka dig.

Den ska ha kläder,mat,blöjor,dagis,intressen,leksaker.. sen ska du som mamma även ha dina nödvändiga saker..

JAg skulle aldrig sätta mig i en sådan situation som ser ut så här; ensamstående-utan pengar-i en förort.

Barn är ingen docka man leker med utan det är en människa en människa som förtjänar det bästa i livet.

så varför inte vänta starta ett eget värdigt liv först, sen skaffa barn?

Ett barn för mig, skaffar man pga av kärlek man är 2 om saken,man skaffar familj för man är redo för att ta ytterligare ett steg vidare i förhållandet. man vill helt enkelt ha en familj.

Man är 2 människor som älskar varandra och vill ha ett barn att älska...

Jag och min pojkvän diskuterade detta länge och mycket men båda vill fortsätta med karriären ett tag till så vi kan ge vårat barn precis allt den behöver utan att oroa oss för något.

Och ja vi vill ha barn men inte nu!

Jag vill även säga att många av mina vänner som har skaffat barn har en egen liten familj och jobb och allting säkrat och ni ska ha allt beröm i världen ni är starka!!

Riktigt bra skrivet, står helt på din sida. EXAKT sådär tänker jag också.. Jag skulle också haft barn nu, men det hade varit egoistiskt utav mig. Du & jag, vi är kloka vi :) <3 pöössspööre

missbill

bra inlägg sara, gillar mer sånt här!! :) kram ( jag har börjat blogga igen hihi)

Säg inte saker som du inte är säker på, troligen så kommer barnen få ett bra liv och du har egentligen ingen aning om vilka som står bakom och stöttar...

håller med till 100% fast jag blev gravid utan jobb och valde att behålla barnet! men jag kämpade på! hittade ett jobb och jobbade tiden ut. sparade varenda krona jag fick. visst kände man sig egoistisk ibland men tycker jag lyckades rätt bra endå! ger min lilla prinsessa allt hon behöver och lite till! men skaffar jag en till så ska jag se till att ha ett bra jobb och fett med stålar på banken först!

Ja, eller hur! Jag förvånar mig inte alls över att barnen blir mer och mer stökiga i skolan. Det finns ju så många ostabila hem nuförtiden. Stabilitet är ett måste om man skall skaffa barn, inte bara ekonomisk. Tänk efter, före! :D

"Ja, eller hur! Jag förvånar mig inte alls över att barnen blir mer och mer stökiga i skolan. Det finns ju så många ostabila hem nuförtiden. Stabilitet är ett måste om man skall skaffa barn, inte bara ekonomisk. Tänk efter, före! :D"



lol som du vet något om varför barnen blir stökiga i skolan, o har du någon vetenskaplig källa att barn har blivit stökigare? eller är unga mödrar den nya "rock n roll" eller nya "tv-spel" eller alla historiens bullshit varför ungar är "stökigare"

håller med dig!

Så om du skulle vara arbetslös när du är 35 ska du ändå inte skaffa barn? Det resonemanget håller inte...



Jag har en son på 8 månader, jag känner mig inte egoistisk alls, eftersom han är viktigare än mig.. Är det inte mer egoistiskt att göra abort för att man ska ha mer tid att festa och bara vara själv? :S Han har mer än alla kläder han behöver, han har mat på bordet, tak över huvudet, leksaker, blöjor, you name it. Allt detta plus mina grejer och räkningar fixar jag på dryga 7000:- per månad (som jag själv får in). Jag vill se dig klara det, kan du inte det vet du att du gjorde ett bra val som inte behöll bebisen!

På vissa delar håller jag med dig, men definitivt inte allt! Jag är ensamstående med min son och han är det bästa som hänt mig. Nu räknas inte jag som ung mamma enligt mig, men jag vet många unga mödrar som är jätte duktiga med sina barn och som sätter sina barn framför allt! Jag tycker du är väldigt oresonlig och drar alla över en kam med detta faktiskt, men som sagt så håller jag med dig på vissa punkter. Är man 14 år och blir gravid så vet man inte vad som innebär att vara mamma. Då tycker man bara att det är gulligt med barn, men det är så mycket mer! Inte förrän man fått barn själv så kan man förstå vilket ansvar det är.



Många unga mödrar är jätte duktiga och tar verkligen hand om sina barn!

Finns ingenting som garanterar att ett barn får ett bättre liv bara för att föräldrarna har pengar.

Ditt aborterade barn lever inte längre. Det har gått bort på grund av ett personligt val som du själv gjorde för att du inte vill vara.. Egoistisk mot barnet? Jag förstår inte riktigt hur du tänker där. Tror du att alla barn vars föräldrar inte har pengar skulle haft det bättre om de helt enkelt inte existerat? Hur blir det då med föräldrar som förlorar sitt jobb efter tillökning i familjen? Skulle de barnen också haft det bättre om de helt enkelt slutade existera?

hehe du är rätt blåst, känns som att du tror att ett barns framtid helt havererar om barnet har en ung moder och att den unga modern inte alls kan ge ungen det den behöver, ack så fel du har >.<

Jag tänkte precis som dig för några år sen. Jag skulle ha allt fixat, karriär, bra inkomst, gärna hus o så skulle jag vara närmare 35.

Jag och min kille hade vart tillsammans i nästan två år, o jag käkade p-piller. Efter en magsjuka blev jag gravid (jag hade ingen aning om att det kunde slå ut effekten från pillrena), men upptäckte det först i vecka 14. Min kille hade sagt ett år innan att han ville ha barn, men jag var helt bestämd att jag skulle minsann inte bli en såndär ung ensamstående morsa som gick på soc. Jag skulle ha allt fixat. Nu när jag hade blivit gravid så ville inte han heller ha barn. Jag hade bla precis upptäckt att han var otrogen (han gjorde lumpen i en annan stad), så vårat förhållande var inte på topp. Vi gick på samtal på knuffen, o där sa dom att eftersom jag var så långt gången så skulle jag ju få vara med om en förlossning på sätt och vis, jag skulle få föda ut mitt barn, men den skulle ju vara död och väldigt liten.(ganska exakta ord) Vi fick en tid för abort 2,5 vecka senare. Kvällen innan det var dax kände jag hur den rörde sig i magen för första gången. Då insåg jag att detta skulle bli sjukt svårt. Då förstod jag vad som höll på att hända, jag hade en blivande människa i min mage. När vi morgonen efter kom till kvinnokliniken på usö så började jag stortjuta, jag ville så gärna ha en bild på min bebis innan vi skulle döda den. (Jag ville göra ultraljud, men visste inte vad det hette). Det fick jag inte. Vi var där i fyra timmar, jag grät konstant. Nu kände jag verkligen att jag var gravid, att jag hade en blivande bebis i min mage, men jag visste att om jag behöll den så skulle hans pappa lämna mig, fast han sa att han skulle finnas med hela tiden, oavsett hur jag gjorde. Jag valde då att inte göra abort.

Några veckor senare dumpade han mig, o hans föräldrar sa att jag inte var välkommen dit mer. Den 5 juli-09 föddes världens vackraste, mest underbara o älskade ungen på jorden<3 Jag fattade helt plötsligt vad meningen med mitt liv var- att vara mamma till Elias. Hans pappa träffade honom ett par gånger, sa till sina vänner att jag inte tillät han träffa sin son, när jag i själva verket gjorde allt o lite till för att han skulle VILJA träffa honom. Jag fick hjälp av soc ett halvår, alla pengarna gick till Elias, kläder, mat, leksaker, månadssparande osv. Jag åt hellre nudlar o makaroner än lät bli att köpa nånting åt honom.

När han var ett halvår träffade jag världens bästa kille, som Elias nu tror är hans pappa. Vi har båda jobb, bor i en fin lägenhet på väster och Elias får allt han behöver och lite till, sällan unnar jag mig själv nånting.

Hmm, vad ville jag med denna roman..?

Kanske bara tala om att saker blir inte alltid som man tänkt, och att det är inte alltid som det ser ut att vara. Jag var sjutton år när jag fick min älskade son, nu är jag snart nitton o har vääärldens mest underbara, välutvecklade 1,5åring!

:)